Min årskrönika, i brist på annat

Det är årets sista dag. Det är årets sista eftermiddag, årets sista snö. Det är årets sista stund. Det är ett farväl. Det är ett välkomnande. Det är en början på något nytt. Det är en fortsättning på livet.

Det har varit ett ovanligt år. Det har varit ett bra år. Det har gått fort och på något sätt ska jag väl ha blivit ett år äldre, men framför allt otaligt många händelser äldre. Man pratar om år, man räknar livet i sådana, men med en av de längsta blogginläggsinledningarna vill jag prata om upplevelserna som rymts i ett enda sådant.

2008 började relativt traditionsenligt med januari och trots att månaden som alltid fruktats som följd av sin obegränsade längd passerade den fasansfullt fort. Det skulle visa sig ha sin bakgrund i ett visst årsbokstillverkande som upptog varje ledig stund. Vi knåpade, slet, planerade, fjäskade, tiggde och åt. Var det något som höll oss levande var det just kakor, middagar, frukt, mackor, glass, godis och annat av ätbart material. Att Årsboken senare drastiskt dog ifrån oss den första april kan inte ens beklagas, för vi var så oerhört ambitiösa att vi gjorde om den och fick den fortsatt bäst.

Tiden rullade på och så även diverse måsten som idag kan avslöjas i att flertalet veckor i min almanacka är oläsliga med mängder av "kom ihåg...", "ring..." och så vidare. Plötsligt var det maj.

Plötsligt var det inte främmande att ha nedräkning till skolans sista dag. En stor klänning skulle vara köpt, en vit klänning skulle vara köpt, mängder av skor skulle vara inhandlade och matchande, en tid för frisyr skulle vara bokad, otaliga skolarbeten skulle helt plötsligt vara inlämnade, redovisade, gjorda, diskuterade och allmänt klara. Årsboken började säljas. Pinocchiostatyn invigdes i Borås, MUF kuppade med en osedvanligt het Monocchio som tyckte skatt var kul, Toblerone gott och blöjor billigt om andra betalar.

Utan någon som helst planering hade vi en studentkick-off med klassen söndagen före skolans sista vecka. Det var den kallaste dagen på länge och när fleecetröja och jacka inte räckte till ersattes det planerade grillandet med ugn och spis i lägenheten med klotter på väggarna.

Sedan försvann tiden. Det var Vett och etikett-dag och på några timmar förväntades vi kunna dansa både vals och något annat som jag kommer ihåg stegen till - men inga namn.

Sedan var det bal. En dag fick Ulricehamn kännas som staden för all glamour. En dag var kullerstenarna en röd matta. En dag var Ulricehamns storgata lång att gå.

Dagarna som följde innehöll studentkamp, studentlunch och vagnpyntande. Sedan kom den. Studentdagen. Vi tog studenten. Det var vår tur att dricka champagne till frukost. Det var vår tur att springa ut ur dörrarna. Det var vår tur att skrika oss hesa när vi åkte runt på flak. Det var vår tur att bli fria.

Vi åkte till Kreta med klassen. Vi gjorde charter till något ytterst kulturellt. Vi hade kul utan uppehåll i en veckas tid.

Jag gjorde förmodligen tidernas sämsta försök till att hålla ett uppkörningsdatum hemligt. Jag tog körkort genom att prata om att den boken jag vanligtvis rekommenderar på jobbet sålt slut. Sedan körde jag en del också, antar jag.

Jag råkade överskatta min förmåga att existera lite väl mycket på midsommar genom att tacka ja till tre olika fester.

Jag började dejta Elin oroväckande mycket under sommarmånaderna, men fick likväl en av motsatt kön till partner under samma tid. Dock är jag konservativ nog att begränsa mig namnmässigt och väljer därför en med samma namn som mig själv - fast i mindre feminim version.

Ansvarstagande blir mitt andra namn och jag jobbar sex dagar i veckan under sommaren med diverse pauser för MUF:ande i sann frihetlig anda.

Jag agerar internationell genom att ta båten till Danmark över en dag även nu i sann konservativ anda namnmässigt. Mitt namn i mindre feminim form, fast annan person. Jättebra koncept om man har svårt för namn.

En måndag kommer och än en gång får jag vara fruktansvärt internationell. Norge ska besökas och lägenhet ska hittas med Therese. På bara några timmar hittar vi vårt penthouse med träningsprogram inkluderat.

Människor börjar flytta, tycker att vår stad är för liten, går vidare.

Vi flyttar. Elin, Therese, Ena och jag flyttar till Oslo och tycker oss känna vuxenpoängen rasa. Ena och jag väljer att ta en månad ledigt till en början för att sedan jobba i ett mycket mer välkänt Oslo. Typ.

Jag får mitt första heltidsjobb. Det är flexibelt och all min uppfattning om att passa tider försvinner. Det är till exempel därför jag inte har börjat göra mig i ordning än trots att jag ska äta middag hos en vän om en halvtimme. Jag träffar Maria, min alldeles egen dalkulla, som på något sätt lyckas vara en exakt lika dålig säljare som mig. Vi blev de svenska jäntorna på jobbet.

Det är ett stort år och nu ska jag fira 2008 och vad det har gjort för mig. Och jag ska fira vad 2009 kommer att ge mig. Framför allt ska jag fira vad jag har fått. För jag har fått vetskap om att mitt liv ska levas och att jag aldrig behöver vara orolig för det, för jag har de bästa vännerna man kan drömma om.